En blondin, två celler

Jag har en fråga.
Kan man bara gå vidare från ett långt förhållande bara sådär?
Jag syftar inte på "buhu, jag är fortfarande kär i mitt ex"
Utan i detta fallet menar jag mest den där vardagsrutin-självklara-bekräftelsen man faktiskt får. Det finns alltid någon som uppskattar dig och DU VET DET även om du inte säger det. Idag började idol, men jag vägrade kolla. Bara för att jag inte har någon som håller om mig och poppar popcorn åt mig. Jag kommer förmodligen inte kolla på idol förän jag har hittat ett offer ... eller jo kanske.

Men jag undrar mest bara om det faktiskt är så att människan är relativt iskall och bara går vidare, eller om alla känner den där saknaden. Eller den där saknaden känner nog alla, det brukar ju finnas ett "efter förhållande förhållande" eller liknande. Och det behöver ju inte betyda att man inte tycker om den nya? Ah, jag blir så förvirrad. Hela den här diskussionen jag har med mig själv går ut på att jag måste komma fram till om det är rätt att träffa någon bara för att träffa någon, eller om det faktiskt är jävligt orättvist mot allting.

Så just nu sitter ni egentligen och iaktar hur mina två blondin-hjärnceller motarbetar varandra däruppe. Mycket intressant.