Jag blev så glad i lördes.
Såhär var det:
Jag hade inte så mycket röst kvar. Och ölen var kastad i marken. Vi satt där vid en grillplats som luktade sopor och Agnes skulle äta ravioli. Man hörde musiken pyttelite, den fanns 800 meter bort. Sen hörde man människor och fylla. Det hörde man. Tjejerna och jag bestämde oss då för en liten stund att vi var nyktra och det var skönt. Vi bestämde att det hade varit upp ocn ner men bra ändå. Att vi är duktiga på att vara pepp.
Tre meter ifrån oss satt det halmstabor, de kastade hårda makaroner på oss. Så vi kastade tillbaka. Det där med att kasta tillbaka hade liksom blivit vår grej. Då kom tjejen fram så sa hon här, du får den från min killkompis som sitter där han tycker du är söt
Och vi skrattade lite för det var ju lite roligt ändå. Och jag har makaronen kvar, för att jag fick den. Vilket romantiserat ögonblick va? Men det var precis så, kanske var han prinsen i landet långt borta. Men en finare komplimang får man nog leta efter bland pojkar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar